Elviras Bloggings and Art

Creative, healthy and natural living. I'm working on being as organic as possible, in all senses of the word

Blog

Miljövänlig inspiration

5 okt 2017

Jag är så inspirerad just nu!

 

Jag strävar alltid efter att leva så miljövänligt och hälsosamt som möjligt och ibland blir jag jättefrustrerad och aningen arg på folk när de konsumerar oreflekterat och väljer att inte köpa ekologiskt trots att de har råd. Som student som lever på studielån kan jag bekräfta att det går att köpa ekologiskt fast en inte har så mycket pengar varje månad. Jag kan inte köpa allt ekologiskt men mycket! Men det var inte min ilska och frustration jag ville diskutera nu, utan min inspiration. Jag är så inspirerad att flytta ut på landet, så pass att jag kan stå ut med att pendla in till Göteborg för det skulle det vara värt! Häromdagen började jag lyssna på min föredetta folkislärares podcast som hon har ihop med en vän, den heter Gröna fingrar, svart jord (rekommenderar!!) och handlar om miljö och odling. Det var så himla inspirerande, jag kom fram till att det finns så mycket vi kan göra för miljön och jag bestämde mig för att jag inte vill ha bil i framtiden, däremot ska jag börja spara till en elcykel. Eftersom jag fortfarande är student och liksom inte har ett etablerat liv med jobb, bil, hus och barn, etc. så kan jag ju börja i rätt ände för jag har förstått att det är svårare att ställa om när en redan har en etablerad rutin/vardag som inte är så mijlövänlig. Med det sagt så är det ju absolut inte enkelt att, t.ex. flytta ut på landet och börja odla för att bli (i alla fall delvis) självförsörjande som student för det kostar en del i början och att hitta ett hus att hyra på landet (med en rimlig månadshyra) är minsann inte det enklaste! Så om någon känner någon som har ett litet hus/torp utanför Göteborg att hyra ut till en liten student så hojta gärna! Jag är också inspirerad att fortsätta handarbeta och endast köpa "nya" kläder om det är second hand, jag vill hålla mig till att antingen sy/sticka/virka/nålbinda själv eller handla second hand för att inte stödja de stora fast fashion-industriernasom är så sjukt destruktiva för vår jord. Jag kommer fortsätta skriva om miljövänlig inspiration här och snart hoppas jag att det kommer en uppdatering med min tröja som jag stickar flitigt på just nu!

 

ÅH! Och jag har fått en folkdräkt!! Ska bara hämta den hos mormor och morfar i Småland, den jag har på mig på bilden är min mammas som hon ärvt av sin mormor. Jag lånade den när vi skulle på ett bröllop för ett tag sedan. Men nu har jag en egen och kan sy om den så att den passar mig! Så glad!

Jag ler faktiskt inte alltid

10 sep 2017

Jag får ofta komplimanger för mitt leende. Det är något jag verkligen har känt mig stolt över. Det känns fint att få komplimanger för mitt leende för det känns som att ett leende är lite mer än bara mitt yttre. Flera gånger i mitt liv har jag fått höra att det är härligt att jag ler allt som oftast, att en alltid kan lita på att jag kommer finnas där, alltjämt med ett upplyftande, tröstande eller glädjande leende. Men jag ler faktiskt inte alltid. Jag är gärna en person som sprider glädje. Men jag ler faktiskt inte alltid. Jag är också arg, jag blir provocerad och finns inte här för att alla andra ska känna sig bättre till mods. Jag är också ledsen, sitter och stirrar vemodigt ut genom fönstret på bussen, spårvagnen och pendeltåget. Jag är också frustrerad, blir svart i ögonen när jag möter blicken hos mannen som just kollat på min kropp, upp.. och ner igen för att döma mitt yttre. Jag ler faktiskt inte alltid. Jag finns inte här för att andra ska må bättre. Det är skillnad mellan att ställa upp och le genom skiten för sina vänner skull och att känna någon slags skyldighet att försöka lysa upp varje främlings grå eftermiddag eller bekräfta varje kontaktsökande man på busshållplatsen. Det finns många i min omgivning som jag gladeligen bär på mina axlar, det är liksom inte en uppoffring alls. Men jag ler faktiskt inte alltid. Och jag ler verkligen inte för alla.

 

 

 

När jag skrivit klart den här texten tänkte jag att jag skulle ladda upp några bilder där jag inte ler. Att hitta sådana foton var lättare sagt än gjort. Jag tror att jag ibland, när självförtroendet vacklar, intalat mig själv att mitt leende är mitt enda attraktiva, fysiska attribut. På grund av mitt, högst normala, bekräftelsebehov har jag därför fortsatt att le. Det har frustrerat mig länge att jag ofta ler för så många andras skull eller för att de ska bekräfta mig som fysisk varlese (något jag jobbar väldigt hårt med att göra på egen hand nu) men det var inte förrän idag som jag faktiskt formulerade lite tankar kring det. Här är vad jag kunde hitta, med lite hjälp av en vän.

I Like To Be Gone Most Of The Time

24 jun 2017

 

Jag hemsöks förvånansvärt ofta av en rastlöshet, en så kallad wanderlust, förvånande för att jag är egentligen en riktig hemmaråtta. Jag älskar att vara hemma! Men jag blir lika trött på platser och rutiner som jag är beroende av dem, utan rutiner fungerar jag inte riktigt men jag kan inte heller leva inrutad i dem, det är en svår balansgång. Men nu har jag varit iväg ett tag så nu kan jag uppskatta att bara få landa lite hemma hos mamma ett par veckor. Nyligen åkte jag till Oslo med min gudmor, en helt fantastisk resa som blev så himla fin och viktig. Efter det följde jag med henne till Gävle och så var vi i hennes föräldrahe i mett par dagar innan vi åkte vidare och hon körde mig till Rättvik där jag ska jobba senare i sommar. Så jag tänkte dela med mig av lite bilder:

 

 Operahuset i Oslo

Domkyrkan

Bakom domkyrkan

 

 

Slottet

 

 

 

Kafét som jag ska jobba på ligger på Gammelgården i Rättvik

Fäbodarna med Siljan i bakgrunden

Flera fäbodar på vägen ner mot Siljan

Vid Siljans strand

Grönt!

21 maj 2017

Allt har blivit grönt! Alla knoppar har slagit ut och det blommar för fullt. Jag vill ut i naturen varje dag, oavsett om det är soligt eller regnigt väder, och i år vill jag verkligen börja samla. Naturen är ju full med ätbara saker som är helt gratis och ofta superbra för kroppen så i sommar ska jag göra mitt bästa för att ta vara på sådant. Igår kväll gick jag ut och plockade mängder av nässlor för att torka och idag tog jag en tur i skogen och plockade rönnbärsblad och björklöv till te samt granskott för att göra granskottssirap. 

Sirapen tar flera veckor att göra så jag har ingen aning om hur det kommer bli men det är så spännande! 

Dessutom har mina paprikaplantor börjat blomma och det har till och med kommit några paprikor!

 

Jag har även stickat lite den här veckan och självklart ska det också vara grönt!

Sockorna är stickade efter ett mönster som heter Echo beach i ett tvåtrådigt ullgarn som jag har syrafärgat själv. 

Sedan stickade jag en liten mössa i lovikkagarn efter ett mönster som jag fick av en klasskompis. Kanske lite fel årstid för att sticka en varm ullmössa men jag blev inspirerad. Med på bilden är också min lilla pelargon som jag fick som stickling av en annan klasskompis och nu har den vuxit till sig ordentligt!

Jag tog en bild på mig själv i bara underkläder.

2 maj 2017

Jag tog en bild på mig själv i bara underkläder. Jag tog bilden för att jag är trött på att begränsas av mina komplex. Hittills har jag aldrig stött på någon som har dömt mig eller behandlat mig annorlunda för hur jag ser ut. Eftersom jag föddes med ett ryggmärgsbråck har jag genomgått ganska många operationer och varje operation har lämnat ärr. Vissa är är mer märkbara, andra är näst intill osynliga men faktumet kvarstår att jag har begränsat mig själv på grund av dem. Jag har låtit bli att ha bikini i många många år och valt baddräkt istället (vilket i sig inte är något stort problem men det är de små sakerna som räknas ibland), jag har hållt delar av min kropp hemlig för mina allra närmaste vänner och liksom trixat med kläder när jag har bytt om bland andra människor.
Egentligen vill jag vara med i upproret mot sammhällets kroppsideal och jag beundrar ofta de som aktivt och offentligt delar sin resa till att älska sig själva. Men så kom det till att jag hade tagit en bild på mig själv där jag låg på min trasmatta efter att ha duschat och jag var nöjd med bilden som visade upp min nakna mage där min största osäkerhet finns i form av en liten knapp (som jag inte kommer gå in på detaljer kring annat än att jag kan säga att det är ett fantastiskt hjälpmedel som underlättar min vardag). Saken är den att jag hade tagit bilden i en vinkel som funkade för att få in större delen av min kropp där och då och jag kände att jag ville ta kontroll över mitt liv, jag ville återerövra min kropp från mina osäkerheter. Då plötsligt började jag tvivla. Jag blev superosäker på hur bilden skulle tas emot. Jag blev inte rädd att folk skulle döma min kropp utanatt de skulle döma mig för det faktum att jag lade upp en bild på min kropp. Jag blev plötsligt livrädd att det skulle ses som att jag var självupptagen och fåfäng eller att jag desperat sökte bekräftelse. Jag frågade flera vänner om råd och fick fint support från alla och de sa att var det något jag kände att jag behövde göra för att komma närmare mitt mål att älska hela min kropp så var det ju bara positivt! Så jag publicerade bilden på min My story på snapchat för där ligger den bara uppe i 24 h och bara de som har mig på snapchat kunde ju se den då. Den fick ligga uppe ett tag men jag tog bort den innan de 24 timmarna hade gått.
Sedan började jag fundera. Gjorde jag detta för mig? Eller ville jag göra det för någon annan? Varför ville jag ha upp bilden offentligt (eller semioffentligt) från början? Det jag kom fram till var att det var helt och hållet för min skull. Det var faktiskt en jobbig insikt. Jag är dålig på att prioritera mig själv och det hade känts så mycket lättare om jag hade gjort det för att jag redan älskade mig själv och ville inspirera andra. Men så var ju inte fallet. Förhoppningsvis kan jag någon gång finna modet att göra som alla de som inspirerar mig och dela min resa mer offentligt för att kanske hjälpa andra. Om inte annat så vill jag göra det för att vara med i upproret mot samhällets skönhetsideal. Jag vill skapa en plats för min ärrade, ojämna och bitvis oproprtioneliga kropp som ju är så vacker egentligen! Precis som alla andra kroppar som är så fantastiskt vackra! Och då menar jag verkligen ALLA kroppar. Jag kan bli så genuint, överväldigande berörd över hur vacker mångfalden är bland människor. Det borde ju få synas mer än någonting annat i vår värld av media. Tack till alla de som låter mångfalden synas. Ni är superhjältar! Jag hoppas att jag en dag kan vara med er och slåss för allas vår rätt att visa upp oss precis som vi vill, oavsett om det är avklätt eller påklätt vi vill visa så har vi rätt till vår egen kropp, både i det offentliga och det privata rummet.

Sewing

8 apr 2017

I feel like I've been sewing like a crazy person! I spent two weeks making a pair of trousers and a bomber jacket for an application so I had a deadline and put everything else aside and I was so stressed to get these clothes finished. Which I did! I finished them and then a lovely friend of mine came out at 8 am on a rainy, misty Thursday morning to photograph me wearing the clothes. I wanted the pieces photographed on me since they are tailored to my body and she did an amazing job so I thought I would share some of these photos here.

 

These trousers are made in a hand woven wool fabric that my great grandmother made.

This jacket is made from some old curtains that I got from one of my classmates last term.

 

Photography by Fanny Sjödahl

"Måste"

22 jan 2017

 

"Måste" är ett extremt laddat ord för mig. Det har under en tid varit triggande för min ångest och då förbjöd jag helt enkelt ordet i vårt hem, jag klarade verkligen inte av att höra om alla måsten. Detta var när jag fortfarande bodde hos min mamma och jag bad henne att försöka använda andra ord än just "måste", exempelvis "behöva". Det hjälpte mig under tiden jag behövde lugna mig och jag försöker fortfarande att undvika det för egentligen finns det inget jag måste göra just nu. Jag behöver betala min räkning om jag ska bo kvar där jag bor nu, jag städar för att jag vill må bra mentalt och jag gör mitt skolarbete för att jag vill få ut något av min utbilding. Det är egentligen ganska simpelt på så vis... "Måste" är inget nödvändigt ord för mig just nu. Jag tror att vi har lite för lätt för att använda det och vi gör det lite för ofta: "jag måste åka och handla." Eller "jag måste tvätta i helgen." "Vi måste byta lakan." "Du måste boka bussbiljetterna till nästa helg." "Jag måste ringa och boka tandläkartid." Och så fortsätter det, så låter vår vardag väldigt ofta. Det blir lätt många måsten. Kanske är det för att det motiverar oss på så sätt att vi gör endast de här sysslorna om vi verkligen måste och om vi uttrycker det som något vi vill göra så prioriteras det inte på samma sätt. Att använda ordet "behöva" är  kanske mer effektivt än "vill" och funkar sånär som alltid som ett adekvat substitut för "måste".

 

Kan vi inte alla försöka hitta alternativa sätt att uttrycka oss på? Sätt som undviker ordet "måste". För mig sjunker i alla fall stressnivån enormt när jag slutar med alla måsten och snarare ser mina behov och min vilja som min drivkraft. Jag rekommenderar det varmt.

Höstig vegansk linsgryta

12 dec 2016

 

Jag har under hösten varit hemma ganska många helger och har då kunnat utnyttja min mammas ganska extensiva skafferi i matlagning. Det har blivit en del experiment så jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett lyckat recept på en höstig linsgryta här! 

 

 

  

Ingredienser:

1dl gröna linser

1/3 chili

2 vitlöksklyftor

en burk kronärtskocksbottnar, delade

salt, peppar, spiskummin, vitpeppar

torkad ramslök och basilika

1 pkt krossade tomater

rostade pumpakärnor

ca 1 dl Oatly havregrädde

 

 

Blötlägg och koka linserna enligt instruktionerna på paketet. När linserna kokar kan du börja fräsa chilin och vitlöken på medelhög värme. Tillsätt därefter de delade kronärtskocksbottnarna, kryddor, krossade tomater, pumpakärnorna, havregrädden och sist linserna. Låt stå på låg värma ca 10 min.

 

Servera med pasta (jag använde glutenfri majspasta) eller ris.

 

 

 

Hoppas att det smakar!

 

Love always,

Elvira

Snälla sluta kalla mig duktig

11 dec 2016

 

Jag har länge slitit med ordet "duktig" och det har blivit ett väldigt negativt ord för mig. Jag har spenderat alldeles för mycket tid på att vara sådär fantastiskt duktig som en ska vara. Saken är den att när en börjar sträva efter att vara duktig så börjar en skapa ett krav på att prestera och ofta för att andra ska se det och bekräfta hur duktig en är på en eller en annan sak. Mycket av detta tror jag idag är kopplat till sociala medier där en ska framstå som en duktig, presterande medlem i samhället och samtidigt ta in alla andra duktiga människor och det de åstadkommit, vilket i sin tur pressar en själv till att visa sig ännu lite duktigare och göra ännu lite mer för att visa upp sin härliga helg och samtidigt tackla vardagen för annars är en ju inte duktig på riktigt. Tills det kraschar. För det gör det till slut. Det måste finnas gränser och vi bygger upp ouppnåeliga standard för hur duktiga vi ska vara vilket ofta leder till prestationsångest, både för en själv och för dem runt omkring. 

 

Jag har svårt att låta mig själv vara oduktig. Det är ju jättehärligt att höra "åh vad du är duktig, Elvira" om det ena eller det andra som jag har gjort. Eller... Det var det. Men jag har mättat mitt behov av att bli bekräftad på det sättet. Jag orkar inte längre med prestationsångesten det medför. För om jag var duktig då så måste jag ju fortsätta med det. Eller? Annars är jag ju inte en bidragande medlem i samhället.

 

Egentligen så vill jag kanske inte vara en bidragande medlem i samhället. Samhället är sjukt som det ser ut nu och jag bara när ju det sjuka om jag ska framstå som duktig och högpresterande inför alla andra medan jag egentligen inte orkar det. Är jag inte duktig i det jag åstadkommer eller om jag slutar prestera en stund så är ju jag fortfarande jag. Häromdagen var jag på teaterrepetition och när jag satt och tittade på några andra som spelade (jag gjorde alltså inget speciellt) fick jag kommentaren "fortsätt vara precis som du är, Elvira". Det var så fint och viktigt att få höra det! För även om jag inte gjorde något annat än att sitta i en stol och äta riskakor med jordnötssmör tyckte de alltså att jag var jättebra bara som jag var. Så även om jag inte presterar och bidrar med något konkret så får ju jag vara del i andras liv och det är så viktigt i sig. Jag kan tillföra något till någon annan på ett enkelt och personligt plan, något så litet som ett leende kan, t.ex, bidra till att göra någons dag bättre. Är inte det egentligen mycket värdefullare än att leva upp till förväntningen att vara duktig och högpresterande i sociala medier och i samhällets ögon? Jag måste lära mig att urskilja vad min vilja är och vad jag tror andra förväntar sig av mig.

 

 

Love always,

Elvira

An Abundance of Moments

11 sep 2016

 

Let's take a moment.

 

I've got so many moments now! Taking a moment has been an impossibility for so long and now I've got nothing but moments. Which is leading me to want to take on A LOT in school. I don't just want to have one or two projects in weaving, I want to do four or five! But I'm not quite there yet. So I have an abundance of moments. I probably shouldn't take on too much in school, but having time to not just get by in a class but actually being ableto go above and beyond (not necessarily in results but at least in ambition) is so great! I haven't been able to do that in a very long time. I've struggled so much for the past four or five years and for the first time, I'm not struggling.

 

 

 

Taking a moment is so valuable. Doing nothing is the hardest thing. So take a moment by doing something unrelated to school or work, baking perhaps or reading a book purely for pleasure. Difficult tasks, yes, but oh so valuable. Some people make exercise their "moment". Letting go of all the go of all the thoughts and pressures of everyday life is my definition of taking a moment so as long as I manage to do that, I feel that I can say that I've successfully taken a moment to myself. Yesterday my moment was being spent on a tiny little beach where I've never been before. I forgot my book so I had nothing to do but to stare at the lake, listen to the shallow waves and write a little bit. It was so very peaceful, as far from stressful as I could get which was exactly what I needed. This year I'm doing for me. To not be stressed. With that, I don't mean I won't ever stress off to catch the bus or to a class or that I won't ever stress over finishing something but I won't be stressed. I will try my very best not to stress in my heart and soul.

 

This post is a little bit generic but I wrote these thoughts down yesterday whilst on the beach and wanted to share them. Next time I will be talking about some things I've been up to more in terms of living organically as a student. 

 

Love always,

Elvira

Podcasts and Books

4 sep 2016

 

 

I've been trying to get into the whole podcast thing... I've realised it's a very nice thing to listen to when you're weaving and I quickly got hooked on one called Serial. I finished the first season in less than a week! However the second season didn't quite catch my interest in the same way so I downloaded a podcast app but I have to say, I'm finding it rather difficult to find something I want to listen to. It's all people just sitting around talking about different subjects, more or less informative and educational, is that it? It's nice and all, I've found a couple that are really interesting and funny but I'm still a little bit confused about it. I suppose I'll get into it, I'm starting to find why it's become so popular. 

 

Other than that, I'm feeling super ready for autumn to be here now. I want layered clothes, an almost ridiculous amount of tea, the beautiful colours outside and books! I don't know why but books are very autumnal to me and so I thought I'd challenge myself for this first autumn month of the year. I've been finding it hard to find peace to sit down and read for a while now and it's bothering me, I love reading! So to motivate myself and to get back into the habit of reading, I will try to read at least three books this month. Maybe four books since there are some half read ones in my pile right now. Either way, the goal is three books and that may not be much at all to some people and it may be a lot to others but to me, that is a realistic number of books for a month.

 

I will also, during the month of September, put some things on my walls and (hopefully) get some curtains as well as some fairy lights into my room. This week I'm gonna try and find a stick that I can start drying apples on, both because it looks really nice and because it smells amazing! It's an autumnal and cosy smell that I just love. Autumn will be here very soon, it will be lovely, cosy and beautiful and I'm looking forward to it. Now I will go on to making this evening a cosy one, starting with some baked beans and toast with a cup of oatmilk hot chocolate.

 

Love always,

Elvira

Moving In, Settling In

28 aug 2016

 

 

 

I moved in!

More or less successfully, I may have over packed a wee bit and have a fair few things to send back home for storage with my mother... Yet I still feel that I have missed things. This weekend I went back to Linköping for a doctor's appointment and to get some of the things I forgot which all turned into a lovely weekend. It was a bit stressful as I had a couple of errands to run and I didn't even get to them all. I did, however, get to spend some quality time with some friends and my family.

 

As I was on the train on my way back to Vadstena, I looked around myself and felt a myriad of things including claustrophobia, escapism and familiarity, all of these are generally connected in my life. However I suddenly felt a slightly scary feeling of contentment and calm around this familiarity. It spooked me a bit because I have spent so much time wanting to escape everything Swedish and familiar as I found it too small and quite limiting but as I sat there on the train, I felt that I am here. I am 100% here and I need to settle in the feeling of being present. I'm not just here for now, until I move on to the next thing or place. Of course I'll have a plan for the future but right now, I'm here. That's something I need to settle into. This is not just about the whole cliché thing of seizing the day and living in the moment, even if that also applies, but it's about coming to terms with the moment being all that I need and have. I am always stressing about the next step or the consequence of every little thing I do but in that moment, on that train, I felt present. I met the familiarity and the moment half way. I think this will be something I'll keep in mind to work with throughout this year.

 

Right now, I am settling into this place and I am loving it! It's beautiful and interesting and I look forward to (most) everything that this year has to bring. Very positive and optimistic at the moment!

 

Love always,

Elvira

Last Day Home

21 aug 2016

 

Today is my last day living at home.

 

I've moved away once before and I really only lived "at home", with my family, for about two and a half months over this summer. Last time I moved, I moved to London. I had already visited my flat and gotten to see my new school when I did the move and yet I felt far more insecure and lost than I do now. London was huge and foreign to me, I had never even visited the UK before I went there to sign the contract for the flat in the beginning of August last year. It was a tumbling experience of both really amazing and fun happenings and some devastatingly tough ones, plus a hefty dose of homesickness. I don't regret any of it. However, this year I'm gonna be living in pretty much the exact opposite of London. Vadstena is a tiny little town in the south of Sweden, right next to the second biggest lake in the country and you have to take a bus to the train to get to any bigger cities. I'm looking forward to it. Tomorrow we're packing up my mum's car and for the first time in my life, apart from one week in Ireland, I'll be living in student halls and sharing a kitchen with a bunch of people I don't know. Trying new things, gaining new experiences. 

 

So for my last day home my sister was looking through a book of cupcake recipes and I asked her if she'd like to make some with me, which she did. However she and my brother ended up playing so well that I just baked on my own, which was quite nice actually.

I'm afraid I won't be posting the recipe here today, sorry about that.

 

 

After examining what was in our cupboards I decided to give in to my Christmas cravings and make soft gingerbread cupcakes with orange buttercream frosting. The recipe I found for gluten free soft gingerbread was also sugar free which I always appreciate. Instead of sugar I used acacia honey, as a flour I used ground almonds and I used coconut oil in favour of using regular butter.

 

 

The frosting, on the other hand, had both butter and sugar and the amount of frosting I ended up having probably made up for the fact that the muffins were free from these things. Oh well.

 

 

 

 

Either way, healthy or not, they ended up tasting great! And both my siblings were more than happy to help me eat them!

 

 

 

 

It was a lovely thing to do on my last day living at home, not that I won't go home on some weekends in the future but still. It is also the last day before I start eating a plant based diet, something I am also looking forward to.

 

Tomorrow starts all the adventures. Now starts the craziness that is me trying to figure out what to bring with me and how...

 

Love always

Elvira

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.    (klicka här för att förlänga premium)(info & kontakt)