Elviras Bloggings and Art

Creative, healthy and natural living. I'm working on being as organic as possible, in all senses of the word

Jag tog en bild på mig själv i bara underkläder.

Jag tog en bild på mig själv i bara underkläder. Jag tog bilden för att jag är trött på att begränsas av mina komplex. Hittills har jag aldrig stött på någon som har dömt mig eller behandlat mig annorlunda för hur jag ser ut. Eftersom jag föddes med ett ryggmärgsbråck har jag genomgått ganska många operationer och varje operation har lämnat ärr. Vissa är är mer märkbara, andra är näst intill osynliga men faktumet kvarstår att jag har begränsat mig själv på grund av dem. Jag har låtit bli att ha bikini i många många år och valt baddräkt istället (vilket i sig inte är något stort problem men det är de små sakerna som räknas ibland), jag har hållt delar av min kropp hemlig för mina allra närmaste vänner och liksom trixat med kläder när jag har bytt om bland andra människor.
Egentligen vill jag vara med i upproret mot sammhällets kroppsideal och jag beundrar ofta de som aktivt och offentligt delar sin resa till att älska sig själva. Men så kom det till att jag hade tagit en bild på mig själv där jag låg på min trasmatta efter att ha duschat och jag var nöjd med bilden som visade upp min nakna mage där min största osäkerhet finns i form av en liten knapp (som jag inte kommer gå in på detaljer kring annat än att jag kan säga att det är ett fantastiskt hjälpmedel som underlättar min vardag). Saken är den att jag hade tagit bilden i en vinkel som funkade för att få in större delen av min kropp där och då och jag kände att jag ville ta kontroll över mitt liv, jag ville återerövra min kropp från mina osäkerheter. Då plötsligt började jag tvivla. Jag blev superosäker på hur bilden skulle tas emot. Jag blev inte rädd att folk skulle döma min kropp utanatt de skulle döma mig för det faktum att jag lade upp en bild på min kropp. Jag blev plötsligt livrädd att det skulle ses som att jag var självupptagen och fåfäng eller att jag desperat sökte bekräftelse. Jag frågade flera vänner om råd och fick fint support från alla och de sa att var det något jag kände att jag behövde göra för att komma närmare mitt mål att älska hela min kropp så var det ju bara positivt! Så jag publicerade bilden på min My story på snapchat för där ligger den bara uppe i 24 h och bara de som har mig på snapchat kunde ju se den då. Den fick ligga uppe ett tag men jag tog bort den innan de 24 timmarna hade gått.
Sedan började jag fundera. Gjorde jag detta för mig? Eller ville jag göra det för någon annan? Varför ville jag ha upp bilden offentligt (eller semioffentligt) från början? Det jag kom fram till var att det var helt och hållet för min skull. Det var faktiskt en jobbig insikt. Jag är dålig på att prioritera mig själv och det hade känts så mycket lättare om jag hade gjort det för att jag redan älskade mig själv och ville inspirera andra. Men så var ju inte fallet. Förhoppningsvis kan jag någon gång finna modet att göra som alla de som inspirerar mig och dela min resa mer offentligt för att kanske hjälpa andra. Om inte annat så vill jag göra det för att vara med i upproret mot samhällets skönhetsideal. Jag vill skapa en plats för min ärrade, ojämna och bitvis oproprtioneliga kropp som ju är så vacker egentligen! Precis som alla andra kroppar som är så fantastiskt vackra! Och då menar jag verkligen ALLA kroppar. Jag kan bli så genuint, överväldigande berörd över hur vacker mångfalden är bland människor. Det borde ju få synas mer än någonting annat i vår värld av media. Tack till alla de som låter mångfalden synas. Ni är superhjältar! Jag hoppas att jag en dag kan vara med er och slåss för allas vår rätt att visa upp oss precis som vi vill, oavsett om det är avklätt eller påklätt vi vill visa så har vi rätt till vår egen kropp, både i det offentliga och det privata rummet.
2 maj 2017