Jag ler faktiskt inte alltid
Jag får ofta komplimanger för mitt leende. Det är något jag verkligen har känt mig stolt över. Det känns fint att få komplimanger för mitt leende för det känns som att ett leende är lite mer än bara mitt yttre. Flera gånger i mitt liv har jag fått höra att det är härligt att jag ler allt som oftast, att en alltid kan lita på att jag kommer finnas där, alltjämt med ett upplyftande, tröstande eller glädjande leende. Men jag ler faktiskt inte alltid. Jag är gärna en person som sprider glädje. Men jag ler faktiskt inte alltid. Jag är också arg, jag blir provocerad och finns inte här för att alla andra ska känna sig bättre till mods. Jag är också ledsen, sitter och stirrar vemodigt ut genom fönstret på bussen, spårvagnen och pendeltåget. Jag är också frustrerad, blir svart i ögonen när jag möter blicken hos mannen som just kollat på min kropp, upp.. och ner igen för att döma mitt yttre. Jag ler faktiskt inte alltid. Jag finns inte här för att andra ska må bättre. Det är skillnad mellan att ställa upp och le genom skiten för sina vänner skull och att känna någon slags skyldighet att försöka lysa upp varje främlings grå eftermiddag eller bekräfta varje kontaktsökande man på busshållplatsen. Det finns många i min omgivning som jag gladeligen bär på mina axlar, det är liksom inte en uppoffring alls. Men jag ler faktiskt inte alltid. Och jag ler verkligen inte för alla.
När jag skrivit klart den här texten tänkte jag att jag skulle ladda upp några bilder där jag inte ler. Att hitta sådana foton var lättare sagt än gjort. Jag tror att jag ibland, när självförtroendet vacklar, intalat mig själv att mitt leende är mitt enda attraktiva, fysiska attribut. På grund av mitt, högst normala, bekräftelsebehov har jag därför fortsatt att le. Det har frustrerat mig länge att jag ofta ler för så många andras skull eller för att de ska bekräfta mig som fysisk varlese (något jag jobbar väldigt hårt med att göra på egen hand nu) men det var inte förrän idag som jag faktiskt formulerade lite tankar kring det. Här är vad jag kunde hitta, med lite hjälp av en vän.
